Ett bokmärke berättar

Biljetter, sedlar, barnteckningar, inköpslistor, skosnören, fyrklöver, en remsa halvlyckade passfoton, kvitton, ett brev eller meddelande eller en Post-it lapp… vi tar vad vi har eller det som betyder något. Eller som inte betyder något alls. Jag pratar om bokmärken i gamla böcker. Någon har läst boken, blivit avbruten och snabbt ryckt till sig det närmaste som fanns för att markera sin läsplats i boken. 

Dessa upphittade bokmärken öppnar upp fönster till en en anonym främlings privatliv och gör mig till en nyfiken och fascinerad fönstertittare.Köpte en bok på ett antikvariat i veckan och reflekterade som vanligt över vem som hade ägt och läst boken före mig. Det slipper man med nya böcker, även om ”slipper” är fel ord. Det borde vara ”går miste om”.  Har man tur finns namn i, kanske några marginalanteckningar; en avsändare och lösryckta funderingar. Men den verkliga skatten är bokmärken. Man kan hitta dem på bibliotek också, för att inte nämna loppmarknader och liknande. Mellan sidorna i gamla ointressanta pocketböcker finns kittlande  lämningar efter deras ägare. Glömda bokmärken som gör min samling rikare och ger bränsle till de porträtt jag tecknar till varje. Boken börjar bli tjock nu och persongalleriet omväxlande burleskt, introvert, solochvårande, latmaskande, nattjobbande, pendlande och bokmalande. Bland annat.

Det finaste jag har är en halvsida från en meny på Casa Botin från 1956. Det skulle ha varit bra snyggt om bokmärket hade hittats i ”Solen har sin gång” av Hemingway, eftersom han i slutet av boken faktiskt skriver om ett besök där.  Nej, den låg i en Spillane-deckare från samma tid. Som jag hittade i Brooklyn för tolv år sedan. Och det är ju inte så jäkla dåligt det heller. Tänk ihop den historien så fattar ni vad jag menar.

Tänk på det i fortsättningen, köp inte ett bokmärke i handeln – hitta på ett med vad ni har runt omkring er. Det gör er mer intressanta. Även efter boken är slut, och ni har skrivit ert eget sista kapitel.