Nog med säljprat, jag blir lite exalterad och tappar kontrollen när jag kommer igång, men det är ju för att det ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Tillbaka till ämnet – mamma! Ett ämne som jag kommer att envisas med fram till Mors Dag. Det är ju matriarkatets tur nu, jämställdheten framför allt.  Mammor är, som vi alla vet, kittet och tryggheten i familjen. Den hyllade förebilden på piedestal, den hulda moderns, den kloka lyssnaren och den mjuka axeln. Jag har sneglat på filmens värld och hittat några intressanta (och oväntade) exempel. I filmen Mask (1985) spelades bikerbruden Rusty  av Cher, som var mor till den ansiktsdeformerade Rocky Dennis (Eric Stoltz). Sin brokiga och och långt ifrån perfekta bakgrund till trots, visar Rusty att en en fantastisk mamma kan se ut och vara på många olika sätt. Hon låter aldrig någonsin Rocky begränsas av sitt handikapp och uppmuntrar istället hans snabba skalle och vassa tunga. En annan typ av mamma ser vi i Forrest Gump (1994), där hon vägrar att låta någon, och allra minst sin son (som spelas av Tom Hanks) tro att han är inkapabel att uträtta stordåd. Hon är Forrests största supporter och uppmuntrar honom med mantrat ”Du måste göra det bästa av vad Gud gav dig” och ger honom det oförglömliga visdomsordet ”Life’s a box of chocolates. You never know what you’re gonna get.” I Terms of Endearment (1983) ser vi Shirley MacLaine i mammarollen till Debra Winger. En vacker,fåfäng, kritisk men oändligt beskyddande mamma. Relationen med dottern är inte utan friktion, men de är extremt nära på sitt eget sätt. Inte ett öga var torrt när dottern avlider efter en tapper kamp mot cancern.

Min egen mor skjutsade mig till skolan varje dag, rättade till min fula Collingwood-slips, gjorde gastronomiska lunchlådor som fick mina class mates Nigel, Andrew och Simon att dregla. Hon gjorde mycket annat också, som att ge mig en örfil när jag hade ner den franska såssnipan från 1750-talet på marmorgolvet. Men det är förlåtet nu, eller hur mamma?  Tänk efter, det finns många anledningar att ge mamma något fint den 27 maj.

Återkommer inom kort med mer från matriarkatets värld.

/O

Den 27 maj är det Mors Dag i Sverige, i Australien är det den 13 maj, precis som i USA och en mängd andra länder. I Mongoliet firas mamma den 1 juni. Inte för att nedvärdera mamma på något sätt, men i vår webbshop finns massor med vackra saker som inte kostar lika mycket som de ser ut att göra. Vilket ju är jättebra, för då sänder du en signal om att mamma är dyrbar och viktig. Och alla blir glada. Och om du beställer nu så får du sakerna i god tid till den 27:e. Leveransen tar bara några dagar. Tekoppar, ljusstakar, plädar till sommarkvällarna, kuddar till soffan, ljusstakar, trädgårdsprydnader, ja listan tar helt enkelt inte slut. Man skulle kunna tro att vi öppnade vår webbshop enkom för alla barn som har en mamma som förtjänar uppskattning. Och det är många det.

Min mamma ska få en kudde som hon kan vila huvudet på och drömma om mig. My precious Kentish Mum.

Leve mamma.

/O

Vi växer upp och fostras i tron att vägen till välfärd och framgångsrika karriärval finns att finna i den vänstra hjärnhalvan, medan ”högerhjärningar” idag har mer inflytande på samhället än någonsin. Varje dag stämplar frustrerade vänsterhjärningar in och ut ur livets måsten utan att upptäcka möjligheterna som högerhjärnan erbjuder. Men kom ihåg, det är aldrig för sent för smyghögerhjärningar att komma ut ur garderoben, kasta konventionens bojor och exploatera det okända. Det är ju inte åren i ditt liv som räknas, utan livet i dina år.

Nu kanske du tänker att du inte är kreativ. Att det inte ligger för dig. Nå, släng fjärrkontrollen, hoppa upp ur soffan och gör något ”högerhjärnigt”. Sen börjar du hävda att du inte kan rita, skriva eller spela ett instrument. Du gömmer dig bakom att du inte är Mozart, Hemingway eller Picasso. Men du behöver inte vara det. Det är bara att börja skapa för att skapa. Saker eller idéer. Skapa för att påminna dig själv att du lever, varje dag av ditt liv. Ett sätt är att inspirera andra att göra saker. Jag försöker göra bådadera.

Idag vet vi (vetenskapens vänsterhjärnor har nämligen kommit fram till det) att  träning och aktivering av ”högersidan” med musik och konst har en postitiv effekt på vänstra delen av hjärnan. Ändå gör skolan i vårt land, och alla andra länder i världen, sitt bästa för att budgetera bort konst- och kreativitetsstimulerande ämnen i utbildningen. Visst har matematik, naturvetenskap och läsning/språk sin givna plats, men utan kreativitet är vi alla döda. Åtminstone själsligt. Så Leve ”högern”!!

(Om det nu är någon som tolkar detta som ett politiskt ställningstagande, tänk om. Det är en lustfylld uppmaning för att alla att frigöra sig och leva lite mer. Besök gärna vår webb och webbshop så får ni se)

/C.

Evert Taube sjöng om Maj på Malö, vilket har blivit en av hans mest sjungna och spelade låtar. Västkustsk (uttala det om ni kan) skrägrådsromantik när den är som mest Evertsk. ” Maj på Malö, vackra Maj…” osv. Men är det någon som har lyssnat på texten egentligen. Gulligt, dråpligt eller bara mänsklig i sin kärlekskranka enkelhet: Handelsman Flink på Flatö har ett kärt öga till Maj (som bor på Malö) och besjunger hennes ankomst i denna vals och lyckan bor inte i en estancia så stor eller en massa kor, utan i att få servera Maj med en tvåkilos ost, ansjovis, sardiner och en burk kaviar innan hon slänger sig i båten och återvänder till Malö. Roende sin båt som en man!!  Det enkla är det geniala sägs det, men man undrar om inte detta är på gränsen.

Nåväl, Maj är här. Och då pratar vi månaden maj. Då knoppar brister och blommor blommar. Då björkens musöron lämpar sig för att plockas och stoppas ner i en flaska med sprit för att ligga fram till midsommar och sedan bli björksnaps på midsommarbordet. Ett recept jag lärde mig av en äldre man i Roslagens famn för många år sedan och har gjort årligen sedan dess. En smak av svensk vår när sommaren drabbar oss med all sin härliga och mystiska kraft. Kanske det är Maj way?  Eller klippa ner rosorna mer än vanligt för att se dem slå tillbaka och slå ut med ännu större kraft. Många människor klipper ner sina rosor alldeles för lite, i rädsla att de inte ska orka komma tillbaka till den storlek som de önskar. Jag klipper obevekligt och ”hårt” – det mår de bra av.  Det är också Maj way. Jag tar några dagar ledigt för att uppskatta våren och förbereda sommaren. Inte minst mentalt. Någon som verkligen firade våren ”Maj way” var  Alexander S – en man jag träffade i nordvästra Jämtland för ett antal år sedan. Han älskade våren så mycket att han ett år hyrde en husbil och tog ledigt från jobb och familj och allt under några stilla, men äventyrliga månader, för att följa våren dag för dag. Tillsammans med sig själv och en trave böcker mötte han våren i Ystad i april och följde sedan vårens frontlinje på den successiva erövringen norröver – ända upp till Treriksröset. Som ni förstår blev det en lång vår för honom. Ett konstant tillstånd av vår med skiftande växter och geografiska egenheter.  Och en fantastisk och originell upplevelse som få kan skryta med. Det är för sent nu, men kanske nästa år ska hans way bli Maj way. Fast My way.

Annars kan ni titta in på webbshopen. Där finns många sätt att göra saker på ditt sätt med hjälp av vår smak.

/O.

Igår ville slumpen att jag skulle äta middag på en av Stockholms nyare restauranger. Eftersom jag i mitt eget sällskap endast upptog en plats fanns det gott om platser att slå sig ner på, även om det inte fanns gott om platser. Flockmänniskan avviker från sitt flockbeteende när det ska väljas plats på en lunchkrog med free seating. Eftersom jag hade som mål att slänga i mig lammgrytan med tortilla hyfsat snabbt för att sen jobba på  min laptop ägnade jag ingen tanke åt att välja bordssällskap. Det blev två väninnor i 35-årsåldern, varav en med en sovande bebis i barnvagn.

Så här i efterhand undrar jag vad jag tjuvlyssnade på eftersom de pratade om ingenting, ingenting och ännu mer ingenting. Den ena var mammaledig, den andra jobbade på en marknadsavdelning av allt att döma.

- Vi var och hälsade på X & Y i Nice. Hennes pappa har ett hus där.

- Visst är det härligt där. Vi ska ner i maj.

- Jag skulle kunna resa på heltid. Tänk om man inte hade barn (barnet i vagnen sover obekymrat vidare).

- Och dricka ”pink wine”.

- Tänk att jag inte drack ett enda glas rosé när vi var ner…

- Va, rosé som är sååå Rivieran!!

- Jag vet. Åååh, vad jag längtar efter semester, jag bara måste vila upp mig inför hösten. Det börjar med en vecka i London med preproduction, veckan efter ska jag och M till Istanbul, sen New York i början av september på ”girls weekend” och sen det där tredagarsbröllopet  - visserligen bara i Stockholm, men det kan bli jättetreeevligt.

- Var ska ni bo i N.Y?

- Vi lånar en lägenhet av dom och dom, inte så stor men den ligger vid Union Square. Det är en trea på 100 kvadrat så det räcker nog. Tänk, att få softa med morgonkaffe och bara ta hand om mig. Ta ett glas vin på eftermiddagarna.

- Jag vet, skönt att slippa hotell.Man äter ändå aldrig hotellfrukostar.

- Ja, det finns ju tillräckligt bra butiker på Manhattan för att kunna köpa hem sin egen frukost.

Det är begreppsdropping och och privat livsstilsvarumärkning ”galore”. Bagerier hit, middagar dit, choklad dit (en ”väldigt speciell” sort som den enes man fått som gåva när han höll föredrag i Helsingfors), resor hit och doing this and that. Under en timmes tid varade denna samförståndiga och stillastående skyttegravskonversation. Inga reflektioner, inga idéer, inga konflikter som gav upphov till nya tankar, ingen omvärld utanför den korrekt surdegsbakade bubblan. En socialantropologisk studie som, intressant nog, skulle göra sig bra som en parodisk samhällskildrande pjäs. Det finns ju stoff var man än vänder sig. Kanske ska jag söka upp de två och erbjuda dem varsin huvudroll. Manus behövs inte, det skriver sig självt. Det blir tittskåpsteater över en låtsastillvaro som går ut på att skildra vem som har den mest avundsvärda livsstilen.

Tro nu inte att jag föraktar detta. Inte alls. Vi är alla olika och det finns plats för alla. Och jag lär mig saker. Som till exempel att jag föredrar mina egna middagar som jag misstänker är tio resor (hit och dit) intressantare. Inte bättre, men intressantare. För mig. Och på en middag hamnar man ju sällan bredvid slumpmässigt sällskap. Olikt en lunch på stan. Och förhoppningsvis är man inte lika otäckt överens om allt, och speglar varandra. Som man säger i Frankrike: On n’est pas d’accord. C’est normal. (Vi är inte överens. Det är normalt.)

/C

Ett envist rykte gör gällande att den 22 april valdes som dag för att det var Vladimir Lenins, Sovjetunionens grundare, födelsedag. Rösterna bakom ryktet talar om  att Lenins mål var att avskaffa privata ägande vilket uppenbarligen är samma som miljökämparnas. Detta rykte, som inte helt överraskande har sina rötter i USA, har säkert sin förklaring i en offensiv anti-kommunismrörelse. Men namnets ursprung är betydligt charmigare och alldagligare än så. Den 22 april 1970, när det begav sig, råkade vara en onsdag, mitt i arbetsveckan och en lämplig dag att ”skippa” jobbet och gå på en av de många miljödemonstrationer som hölls runtom i USA. Över 20 miljoner människor deltog i världens första Earth Day. Idag uppmärksammas Earth Day varje år av en miljard människor i 180 länder.

Personligen är jag förvånad att det först nu, 42 år senare, har fått mer uppmärksamhet här. Det är här nu som där då; den yngre och engagerade generationen som går först och håller fanan. Upprörd aktivister i det amerikanska 60-talet som var upprörda över frånvaron av miljöpolitik och närvaron av ogenomtränglig avgasdis i städerna som ibland gjorde att man inte såg från ena sidan av vägen till den andra. Wisconsinsenatorn Gaylord Nelson blev med sitt engagemang, pappa till Earth Day och till det amerikanska miljöskyddsrörelsen. Här i Sverige lever vi med rent vatten, ren natur och är ”skyddade” från den stora världen. Vi tänker inte på att vi har Europas sista vildmark inom våra gränser.  Vi är ett glesbefolkat land med allemansrätt som tar väldigt mycket för givet. Tänker vi på vilken sorts glödlampor vi har? Tänker på vi på att vi gott kan stänga av vattenkranen när vi borstar tänderna istället för att låta en halv dagsranson rinna bort i onödan? Tänker vi att inte skriva ut papper i onödan? Jag tänker på det. Jag tänker även på den blåfenade tonfisken som  är utrotningshotad, på isbjörnarna som blir färre och färre, på den iberiska lokatten som få har turen att se, på de fantastiska orangutangerna som snart inte har någonstans att bo. Ursäkta min angelägenhet och mitt allvar, men det är svårt att inte gripas av det större sammanhanget när man väl har öppnat dörren. Jag känner mig jordad, helt enkelt. Och tänk en miljard människor kunde göra något litet medvetet varje dag.Då blir det till slut något stort. Jag ska prata med Oscar och se om vi inte kan dra igång något som gör att vi på ett mer organiserat sätt kan dra vårt s k strå till stacken.  Jag vet, vi har en Oscar&Clothilde Day.  Ni tycker att jag spårar ur nu, men vänta ni bara…

/C

Eller är det det så att tiden är ur led som den gode Shakespeare påstod. I så fall går jag och lägger mig nu, för att vakna imorgon då den är rättvriden igen. Till sjungande fåglar, solsken och värmande vindar. Det här horisontella iskalla regnet och haglet gör mig bara ond och på dåligt humör. Vresig, korthuggen och gubbaktigt tvär. Ni vill inte uppleva mer av mig idag, så därför bojkottar jag kylan och sluter mig i mörkret och värmen av min säng. Där finns i alla fall drömmen om en dröm som är snubblande lik en verklighet med löfte om ett högtryck. Om en sommar och en beboelig planet. För ska det vara så här så tar jag nästa rymdfärd härifrån. Gonatt.

/O

En hemlighet är något vackert som bryts när den delas med andra. Men själva brytningen kan vara otroligt vacker. Eller rolig. Nästan som ett konstverk. En hemlighet kan ha många former. Den kan vara chockerande eller barnsligt dum. Den kan vara djupt mänsklig eller koppla ihop oss med människor vi aldrig kommer  att träffa. För de kanske (om de får möjligheten att dela den) bär på samma hemlighet. Att ha ett  hemligt kantarellställe vars exakta geografiska position man inte delar med någon är inte ovanligt. Men det intressanta är att det sannolikt finns någon annan som bär på kunskapen om samma hemliga ställe. Vad händer då båda får veta om den andres hemlighet?  Ingenting? Eller påbörjas jakten på ett nytt kantarellställe som man kan ha hemligt. Avslöjandet av någon annans hemlighet kan vara en både lärande och uppfriskande upplevelse. Om du t ex fick veta att en bartender på en restaurang  någonstans i stan serverade folköl istället för starköl till  alla som var otrevliga, att det var hans personliga hemlighet så att säga. Reaktionen skulle ju bli att försöka vara trevlig mot alla bartenders, eller hur? Eller att du förefaller  framgångsrik och lycklig, men den enda som vet om att du drivs av revansch och bevisvilja från en mobbad barndom eller kärlekslös uppväxt är du. Att få möjligheten att anonymt bli av med denna hemlighet kanske skulle vara skönt, och början på något annat. Eller att du går till jobbet utan underkläder bara för att  kunna skratta inombords åt dina präktiga arbetskamrater.  Har människor som pratar mindre om sig själva fler hemligheter än andra? I så fall har jag väldigt få hemligheter… gör det mig till en ointressantare människa? Fast om jag öppet delar mina tankar med folk omkring mig, vilket jag ofta gör, så kanske det slinker ut nån liten hemlighet som nån annan plötsligt kan dela. Och det vara en god gärning kanske.

Denna hemlighetstanke slog Frank Warren i slutet av 2004, och han påbörjade då ett experiment för att försöka få in ett antal hemligheter. Det resulterade i en överväldigande viral (och global) rörelse där människor började skicka anonyma (dvs avsändarlösa) kort med hemligheter till honom. Med blandat innehåll. Frank beslöt sig för att spara alla hemligheter och starta en webbsida där han publicerade de bästa hemligheterna för folk att rösta på. Frank har hittills mottagit över 500.000 hemligheter från människor i hela världen, från alla kulturer, åldrar och religioner. ALLA har hemligheter. Webbsidan är idag världens största annonsfria blogg. Sajten heter www.postsecret.com  och är väl värd ett besök. Varje månad publiceras ett antal hemligheter för besökare att rösta på. De mest röstade på publiceras i böcker som Frank Warren och hans fru ger ut. Nyfiken? Se och lyssna på honom delge några favorithemligheter: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=c0H1zU2ytxA

Vill ni veta en hemlighet? Jag har skickat in en hemlighet dit… två faktiskt. För alla har hemligheter, även du. Det ska man ha. Saker som man inte delger någon. Inte sin partner, inte sin bror/syster eller bästa vän. Det måste vara så.

Er hemlighetsfulla// C.

Vi, Clothilde och jag, lyckades även i år samla hela vårt kamratliga entourage med ägg, fjädrar och all rekvisita till en gul och vit 1920-tals skärgårdsdröm i Stockholms skärgård, som jag fått låna av en god vän som ärvt den av  av sin far. En soligt skinande påsk, men ”nippy” som Francis säger.  Ni vet, så där lite överraskande bitande småkallt. Jag förstår om ni tycker att det låter upplagt för ett Agatha Christie-drama: Ett antal olika individer samlade på ett ställe som man inte kan lämna hursomhelst. Men så mycket kan jag avslöja redan nu, ingen dog och det fanns ingen butler. Även om Alain (Pineaux) envist kluckande försökte ikläda sig rollen. Till allas förtjusning. Efter kollektiv ankomst i taxibåt med påföljande inkvartering så var Fleur snabb som den ”hönsmamma” hon är med att arrangera en helt oväntad påskäggsjakt. Alla fick varsin karta och fyra ledtrådar/frågor. Vad ingen förstod var hur detta hade gått till. Inte ens jag. Men det är helt uppenbart att Fleur bedrivit både detektiv-, underrättelse- och rekognoseringsverksamhet på egen hand. Det slutade med  att Neil vadade in i vassen och slog sönder stortån, Anckarnäsa försökte muta kocken att ta hand om ägget så att han själv kunde sitta på verandan med en cognac. Naseem och Joyce (utan sin panter denna gång) gjorde orienteringen till ett lagspel och kom mycket riktigt hem först med sina godsaker. Om nu varsin nummerlapp numrerad mellan 1-13 är en godsak…?!.  Ett olycksbådande antal lappar för den vidskepligt lagde, men inget  mer än så. Det hela mynnade ut i ett väl förberett burleskt musikaliskt drama i 13 akter, där huvudrollsinnehavaren och den ende aktören i varje akt var densamme. När påsklammet fylld med rosmarin och fårost tillsammans med rotselleripuré och rödvinssåsen hade landat så fick vi i tur och ordning se Alphonse utspökad till huvudjägare, Naseem till grönländsk säljägare, Gustav i zebrakostym, Mrs Quinn i Josephine Baker-liknande bananoutfit, Lady M i klassisk Cabaretuniform, ”Lairden” som medeltida fårherde, Francis som brittisk 1800-talsprinsessa, Neil som Freddie Mercury, Pineaux som romersk galärslav och Fleur som Laika. Clothilde kände utmaningen av en roll som samekvinna och jag fick försöka smälta förödmjukelsen i vit kanindräkt.

Det kreativa Dionysiska underhållningsspektakel som sedan följde, och som författats och förberetts i sin helhet av vår sammanhållande och kära skvallertant Fleur, kan knappast beskrivas (och kommer heller så att göras, ty vissa saker bör hållas levande genom att höljas i dunkel)  men kan sammanfattas av ordsom uppsluppet, eskabröst, dekadent, glorwyrdigt, smetigt, hysteriskt, häcklande, genialiskt… och fullkomligt lössläppt. Inget lidande här inte, möjligen en mental golgatavandring för var och en. samt en förmåga att förlåta det icke-perfekta. För allt var inte perfekt, men det var perfekt underhållning som vi kan ta med oss på vår ljuva himmelsfärd.

Nykläckt och glad över detta magnifika påsk-dacapo kan jag inget annat än att ruva på nästa års spektakel.

Hoppas er påsk var god den också. Även om den inte kom i närheten av min påsk. Tro mig.

/O

Att bli bekräftad är det härligaste som finns. Det får man inte riktigt erkänna, men så är det. Jag älskar att få beröm, bekräftelse. Att bli beundrad är heller inte så dumt. Jag är knappast den första att tänka och påstå detta. Den gode Hjalmar Söderberg formulerade det så väl sin tid (fast jag har ingen önskan att bli fruktad… utom möjligen av konkurrenter )

Det har nu gått en tid sedan vi öppnade våra portar, aktiverade vår plats i cyberrymden och markerade vår när närvaro i det sociala nätverket som tycks lika ändlöst och ibland obegripligt som kosmos. Men det är så fantastiskt roligt att nå ut till människor som vi annars inte hade nått. Nu kan vi mötas och prata över nätet, detta rum utan tak och väggar. Och hur kul är det inte att få höra av så många att det vi gör bidrar till deras lust och lycka. Det ger oss kraft att hitta ännu mer vackra ting från någonstans i världen och hem till din värld. Fortsätt uppmuntra och tipsa oss. Vi får aldrig nog. Här är några vänliga (och givetvis ärliga) och uppmuntrande tillrop som kommit vår väg genom Facebook. Fortsätt, mina älsklingar. Fortsätt.

”OC är skillnaden som gör skillnad inom inredning på nätet!”

”Igår fick jag mitt efterlängtade paket! OJ! Jag säger bara oj igen. Så väl förpackade produkter i vackra, estetiskt tilltalande kartonger. Jag blev verkligen inte besviken, eftersom produkterna helt motsvarade bilderna på nätet. Den funktionen har ni också lyckats väl med. Såå…nu är det nog dags för nästa beställning på direkten! Glömde ju en del…som jag bara måste ha!”

”Mmmmmm vad ljuvligt att få fly till dessa inspirerande bilder och känsla för personliga inredningsdetaljer.”

”Jätte fina saker Med väldigt bra priser”

”Nyupptäckt sida. Fantastiska inredningsdetaljer! Kommer att handla så jag blir ruinerad – men istället få ett förgyllt hem!”

”Jag suktar dagligen över webshopen”

”Rosentekopparna väcker mitt ha begär – gäler att stålsätta sig.”

Med all min kärlek

/C